Billie the vision and the dancers

Intervju för Urix metodbok, med fokus på diskriminering, utanförskap och ungdomars möjlighet att påverka, maj 2007.

Billie the vision and the dancers är sjumannagruppen som åker runt på fängelser och festivaler och sjunger om transpersonen Pablo.

Har ni upplevt er diskriminerade någon gång?
Gustav – Ja, jag har ett konkret exempel som hände ganska nyligen. På mitt förra jobb så fick jag höra från dag ett då jag började, att de inte ville ha kvar mig. De sa att de hade haft problem med folk som var svarta, med såna som kom från ett annat land. Det var för att man bemöter mycket folk, knackade på hos folk. De sa att ibland ville folk inte släppa in en för att de hade fördomar mot svarta.

Hur hanterade du den situationen?
Gustav – Jag är inte klar med den, jag ska prata med mitt fack om det.
Du anmäler dem eller något sådant?
Gustav – Ja.
Lars – Fast han har ju blivit av med jobbet nu.
Gustav – Man blir ju helt chockad att det fortfarande händer.

Går det att förändra världen genom musik?
Lars – Ja, vi har ju gjort det! (skratt) Alltså, vi har haft 600 000 nedladdningar på vår hemsida, och jag tror att man förändrar dem som lyssnar på det. Jag tror att det är så enkelt att man engagerar sig i nånting som man tycker är viktigt och försöker nå ut med det. Jag tror att det räcker med det för att förändra.
Gustav – Vi har fått mycket brev från folk som säger att vi gjort mycket väl, att det har gett dem nånting, och det är helt underbart.
John – Som hon som skrev att hon var homosexuell och hade vetat det länge men inte vågat komma ut. Hon skrev att vi hade hjälpt henne att komma ut för sina föräldrar. Att få såna mail, det är helt underbart. Det blir så konkret liksom.
Lars – Sen fick vi ett mail som var kanske tre A4-sidor långt från en kille. Han hade gjort massor av operationer som hade gått fel och han var handikappad, jag vet inte hur allvarligt det var. Han hade varit självmordsbenägen, men när han hade hört oss hade han börjat gråta och började känna att det fanns en mening.
Mia – Konkret så tror jag att vi inspirerar många bara när de ser oss live, för att vi inte ser ut som många band gör på alla möjliga vis. Det tror jag inspirerar andra. Det är ju ett tydligt sätt att börja med sig själv för att förändra någonting och påverka och nåt ut med det, att inspirera.
Lars – Vi har ju börjat förändrat oss också. Det är ju att förändra världen. Mia till exempel, när vi började spela in skivan sa hon ”okej, jag kan spela in skivan, men jag vågar inte spela ute någon gång”. Sen när vi hade spelat in skivan så hade vi någon spelning och hon sa ”ja, jag kan spela på den spelningen, men jag vågar inte spela på KB någon gång”. Nu har vi spelat flera gånger på KB och hon står längst fram och ser jättecool ut. (skratt)

På vilket sätt tror ni att kultur kan uppmuntra till engagemang?
Lisa – Det är väl just genom inspiration, att det sätter igång nånting.
Mia – Oavsett om folk gillar oss eller inte gillar oss så känns det som att man påverkar dem till engagemang i någon riktning. Man vill ju att alla ska gilla det, men det känns ändå som att det viktigaste är att ställa frågor och påverka.
Lars – När min storebror såg oss på TV första gången och jag hade kjol och nätstrumpor och var sminkad så blev han jätteförvirrad. Sen fick jag reda på att han hade varit inne på typ alla sidor på Internet som handlade om transpersonligheter. Han hade kollat upp allting. Våran relation har blivit mycket bättre och han är så intresserad och han är liksom en gammal bilmekaniker. (skratt)
Lisa – Det känns som att de unga nästan accepterar det mer än de äldre.
Vad saknade ni mest för möjligheter när ni var yngre?
Mia – Vi kommer från samma ställe fyra av oss, ett mindre samhälle. Vi träffades genom en musikförening som vi var engagerade i. Just därigenom hade vi mycket replokaler och liknande, och uppmuntran.
Lars – Vi hade möjlighet att spela, varje onsdag hade vi spelningar, och det har varit otroligt avgörande för mig i alla fall. Men man har ju märkt att det inte är så på alla ställen. Det saknas såna lokaler och speltillfällen.
John – Jag saknade rätt mycket det när jag började spela i ett band med Lars, det var i slutet av gymnasiet och innan det hade jag inte spelat mycket med folk. Jag saknade på något sätt någon att spela med. Jag bodde i en mindre stad som ligger en mil utanför den som de andra kommer ifrån. Det man kunde sakna är ju ett ställe där man kunde träffas och hitta andra som gillade att pyssla med sånt som jag. Det kan nog vara en brist ofta. Det är nog väldigt många som jag som sitter hemma och spelar och vill spela med folk, men det är svårt att träffa folk om man inte går musiklinje eller så. Eller jag gjorde det, men jag hittade ingen där som jag ville spela med. (skratt)