FakirKarlsson

Intervju med Mats Karlsson och Nassim al Fakir för Urix metodbok, med fokus på diskriminering, utanförskap och ungdomars möjlighet att påverka, maj 2007.

Trion FakirKarlsson, med Mats Karlsson, Nassim al Fakir och Salem al Fakir spelar instrumental världsmusik tillsammans med Örjan Hultén Trio, och framträdde på Urix 2007.

Har ni upplevt er diskriminerade någon gång, och i så fall på vilket sätt?
Nassim – (skrattar) Sånt här är jag jättedålig på att prata om! Jag har alltid låtit mina storasyskon får ta de grejerna. De sköter det pratet. Och så om det kommer någon sådan fråga, na na na… (gör nynnande ljud), jag vet inte… Blev det jobbigt här nu, ja det kanske det är…
Nassim – (skärper till sig) Alla har väl blivit det på nåt sätt. Jag försöker se allting positivt. Jag förtränger sånt. Det är klart att det händer.
Mats – Jag tycker att det är förjävligt med diskriminering, jag tycker att det är väldigt obehagligt. Jag har jobbat med barn i Husby som förmodligen är diskriminerade varje dag, fast de inte själva vet om det. Eftersom de inte vet om det så agerar de inte som diskriminerade, och det är ju på ett sätt tur för dem själva. Icke desto mindre är det ju förkastligt och det kommer ju att drabba dem och medföra konsekvenser för dem i deras vuxna liv.
Mats – Jag själv tror jag också är sådan att jag väljer att inte känna mig diskriminerad. Det är ett sätt att hålla huvudet högt. Nu har inte jag lika stora anledningar kanske, att känna mig diskriminerad som många andra i samhället. För jag är rätt så… (pausar)

…vit, heterosexuell, inte funktionshindrad…?
Mats – Nä, precis. Jag skulle kunna känna mig diskriminerad för att jag är bondpojk, men det är jag snarare stolt över.
Nassim – Alla grejer som är emot en, får ju en att kämpa mer. För min del är det så. Vad är diskriminering? Man kan ju tänka på enklare saker, det händer ju alltid någonting, någon som inte vill som man själv vill. (skrattar) Är man diskriminerad då?
Mats – Är man innanför eller utanför?
Nassim – Fast det är ju därför man kämpar och det finns ju så många olika nivåer på det.
Mats – Jo, men man kan känna av att det finns ett klassamhälle. Fast att det nästan officiellt är utrotat, så är det ju inte det. I vissa situationer kan man känna av att det finns, om man inte själv då är överst i den här hierarkin heller, då kan man erfara det ganska tydligt.

Går det att förändra världen med musik?
Mats – Ja, jag tycker att den gör det. Jag tycker att världen alltid förändras, med alla konstnärliga uttryck så förändras världen.
Nassim – Finns det nånting som påverkar en starkare än musik? Finns det nånting som kan få en att helt plötsligt känna känslor som musik?
Mats – Om man tittar på trender och musiken, den som styr… Det är ju musiken som styr! Framför allt unga människor, deras val, hur de vill leva, vilka kläder de använder, allt möjligt…
Nassim – Det styr ju alla de andra människorna med andra jobb också, om de inte får någon konst så får de ju säkert ingen inspiration.
Mats – Det är ju inte säkert att det förändras till något bättre, men den påverkar oerhört mycket och förändrar världen. Men allt förändrar världen, hela tiden. Det finns väl ingenting som inte gör det.

Hur hoppas ni att er musik påverkar era lyssnare?
Mats – Jag blir jätteglad när folk som lyssnar på oss tar kontakt och talar om att de har berörts av den på något sätt. Men jag sitter inte när jag skriver och tänker på att jag ska påverka. Man jobbar inte så, det är en egen grej liksom. Så jag är inte ute efter att påverka, initialt. Men det gör det och då tycker jag att det är häftigt.
Nassim – Sådana här frågor är så svåra. Jag går ju upp på scenen och lirar för den som står där, och sen vet man inte hur den kommer att reagera. Men det är en dialog. Jag vill ju lira just så som jag, som vi, är just nu, vad vi nu känner för nånting, och så ger jag det. Det är därför som all musik blir lite speciell, för att man vet inte riktigt. Jag vet ju inte ens själv.
Mats – Men det är ju ett sätt att kommunicera på. Man behöver uttrycka sig, och det är ett sätt.
Nassim – Och så märker man att folk tittar på så olika sätt, en del kanske inte ens lyssnar på musiken, en del står och tittar på nånting. Det är ju också cool. Bara den hittar nånting. För om den står kvar och tittar eller lyssnar eller vad den nu gör, så har den ju hittat nånting. Så tycker jag att det är kul att leva i livet, allmänt. Känna efter, titta och leka.

På vilket sätt tror ni att kultur kan uppmuntra till engagemang, om man ser utifrån URIX till exempel? Tanken med URIX är ju att man skall få verktyg till att engagera sig och att kunna förändra situation och påverka sitt samhälle.
Mats – Musik tror jag är ett väldigt bra redskap för att väcka människor och framför allt unga människor. Att väcka dem och öppna nya vägar. Jag minns fortfarande när jag var väldigt ung och upplevde musik, och det var så otroligt starkt. Det hände nånting med en, som också gjorde att man blev nyfiken och sökte vidare. Istället för att bara få svar till sig, nedtryckta i halsen, så sökte man upp själv och började lägga ihop saker, skapa sig en egen bild och idé.
Nassim – Det behöver ju inte bara vara musik egentligen. Om du någon gång som yngre har försökt att lära dig något instrument eller kanske försökt bli bra på någon sport, att man har försökt med nånting och har lärt sig någonting, den processen är nånting som stärker en på något sätt tror jag. Därför uppmuntrar jag ofta andra till att gör en sak en stund, sen behöver du inte göra så mycket mer, lär dig en låt liksom. Du kommer att kunna leva på att du kan en liten blockflöjtslåt, att du faktiskt kan nånting. Sen spelar det ingen roll vad du jobbar med, men det är en styrka i att kunna nånting sånt. Musik är nånting som ändå berör, det är toner, det är språk.
Mats – Sen är det ju det att det är ett språk som man kan förstå oavsett hur verserad man är och vilket språk man än talar. Man kan ändå kommunicera med musik. Det är ju rätt intressant, för vi spelar ju rätt mycket instrumental musik, även om vi sjunger också. Det är väldigt spännande, för egentligen har vi alla tre kommit från sång och att man alltid jobbar med sång.
Nassim – Om man lyssnar på bara vår trio, FakirKarlsson, så kan det ju ibland låta som att vi pratsjunger, fast med instrumenten. Det är lite coolt för då blir det som att vi börjar närma oss… ja du vet. Där! (Nassim gestikulerar vilt med armarna.)
Mats – Jag tror att det är jätteviktigt att man hör att det finns ett prat eller en dialog inom en. När jag var liten och väcktes av musik så var det kanske inte texterna jag satt och lyssnade på främst, för jag kunde inte engelska så bra, det var mest engelsk musik, jag förstod inte. Men ändå så berörde det så otroligt, och det var ju de här sammansättningarna av tonerna.
Nassim – Det handlar om att våga snöa in i saker. Det är därför jag vill inspirera folk till att göra nånting. Snöar man in på någonting, det behöver inte vara en lång stund, men att gå in för nånting till hundra procent, då kommer du också få ut det mesta du kan utav det. Och så gör vi när vi gör musik på scenen också. Det är lika bra, för då kanske någon här faktiskt förstår det, och gör samma sak och då sprids det något slags… någonting. Om de inte gör det nu, ja då kanske de kan komma ihåg lite grann utav det. Nästa gång de tittar på nånting liknande eller träffar någon människa som ser likadan ut så kanske man ändå känner igen det, förstår du? Nu kanske jag förvirrar bort det här. Man kastar bort, håller i… (skrattar)

Namn påverkar ju ganska mycket. Nassim, du har ju ett ganska icke-svennigt namn, medan Mats har ett väldigt svennigt namn. Har det påverkat er i någon situation så att det har varit en fördel eller en nackdel?
Nassim – Jag vill låtsas om att man inte tänker på sånt, men det är klart att det är så. När man ser mig, i första anblicken, då tänker man nog svensk/europé nånting kanske. Men Nassim Al Fakir, det är ju lite skillnad. Det finns säkert jättemycket fördelar, men jag hoppas inte att folk tänker så. (skrattar)

Det kan ju påverka på så sätt att du skiljer dig från mängden och att folk därför uppmärksammar dig.
Nassim – Jag vet inte… Jag är Nassim liksom, jag lever i min egna lilla värld. Välkommen, här är min lilla bubbla liksom. Jag kan peppa mig själv till att bli jättestark. Jag har två grejer med mig, jag är ju dels svensk men kan också ganska mycket om den arabiska världen. Så fördelen är väl att man kan boosta sig själv till tvåhundra procent. (skrattar)
Nassim – Jag tror att vi alla är ett resultat av vilka människor vi har runtomkring oss, vilka är vi, vilka umgås vi med. Det är så mycket olika kulturer hela tiden.
Mats – Jag är inte uppvuxen så. I och för sig, jag är uppvuxen i en bondby i Småland…
Nassim – Men du har ju haft bra föräldrar liksom.
Mats – Jo precis… Jag har flyttat till Rinkeby och jobbat med ungdomar, och det finns inga landsgränser eller nationer i mitt sociala umgänge. Jag ser inte en flagga i ansiktet på den jag pratar med. Det tror jag att många faktiskt gör, därför att det blir något speciellt. Om man bara lever i en miljö med en homogen grupp, så blir ju allting som bryter mot det så klart nånting nytt, och det kan vara väldigt positivt. Jag minns i Västervik när jag var ung och det kom ett reggaeband från Jamaica dit, och alla lyssnade. Men sen var det en lång kö av ungdomar, som stod och bara väntade på att få känna på bandmedlemmarnas dreadlocks. Man skulle kunna se det där som en väldig rasism, så man skulle kunna bli upprörd. Men det var en helt ny grej, det var en fascination, de här ungarna hade aldrig sett nåt liknande, och det var inte mer än så. De lärde sig säkert jättemycket, det var säkert jätteviktigt att de fick komma och möta dem.

Vad saknade ni mest för förutsättningar och möjligheter när ni var yngre, som ni önskar att ni hade haft, som unga med mycket vilja?
Mats – När jag bodde i en liten bondby så saknade jag bröderna Al Fakir. Jag tvingade barnen runtomkring att vara musiker i mitt band, fast att de inte kunde spela och sådär. Då var det klart att jag saknade det, men det kanske var ganska bra. Jag fick kämpa för det jag ville, och hålla fast vid det. Det var viktigt.
Förutsättningar på orten och sånt, hade ni replokaler och ställen att träffas på?
Nassim – Egentligen saknas väl ingenting sånt…
Mats – Det är bara när någon talar om att det finns en brist som man kanske börjar sakna det.
Mats – Vi hade en egen replokal, som vi fixade sen när jag var lite äldre och repade med ett band. Jag blev headhuntad av det lokala hårdrocksbandet. (skrattar) Det var jättemäktigt. Jag fick låna en elgitarr, jag hade bara en nylonsträngad. Vi repade i ett Folkets hus, jättestort. Det är väl snarare att det är andra omständigheter när man bor i en ort där det finns så lite människor. Men det är också häftigt, för man blir tvingad att lära sig att man bara har de som finns där och då får man på något sätt gilla läget eller försöka. Men jag tror att det är så överallt. Egentligen.