Maia Hirasawa

Intervju för Urix metodbok, med fokus på diskriminering, utanförskap och ungdomars möjlighet att påverka, maj 2007.

Maia Hirasawa var tidigare körsångerska bakom Hello Saferide, men började samla fler och fler egna fans och nu har hennes egen bejublade soloplatta släppts.

Har du upplevt dig diskriminerad någon gång?
– Ja, det har jag. Jag tror att de flesta har upplevt sig diskriminerade någon gång i sitt liv. Någonting som jag känner har genomsyrat hela min musikaliska karriär, det är väl att man blir behandlad annorlunda som tjej än som kille. Som att man får bryta sig loss ifrån det.

Hur gör du för att motverka den situationen?
– Jag har blivit mer och mer medveten om att man faktiskt har blivit behandlad annorlunda. Förr trodde jag alltid att det handlade om mig själv, att det var för att jag var osäker eller bara kan sjunga. Nu har jag insett att det nog kanske var andras syn på mig som gjorde att jag var den här typiska ”sångerskan”.
– Jag gjorde så att jag började med en jätteenkel sak för att motarbeta det, genom att jag började lära mig spela andra instrument, istället för att bara sjunga. På det sättet utgår jag bara från mig själv. Min solokarriär började genom att jag började spela själv, solo, och sen har jag tagit in musiker senare. Jag har ju gjort min skiva själv. Men jag har ju samtidigt fått mycket inspiration från killar också, som har spelat in själva. Som Lonely, Dear till exempel, som jag har fått mycket inspiration av.
– Man sätts in i ett fack, ”jaha, du är tjej och håller på med musik, du sjunger va?” Sådär. Det är väldigt vanligt.

Tror du att det går att förändra världen med musik?
– Min filosofi är att man föds med någon slags uppgift i världen. Min uppgift har blivit att hålla på med musik och ge musik till människor. Det är ju väldigt flummigt, men… Musik ger ju ofta känslor, och ofta lyckliga känslor. På det sättet tror jag absolut att det kan förändra världen.

På vilket sätt tror du att en åsiktsfestival som URIX kan uppmuntra till engagemang? För att förändra sitt samhälle och sin situation.
– Bara att det händer nånting över huvud taget är ju jätteviktigt, att det är saker som ungdomar tycker är kul. Om det inte finns några valmöjligheter, så kommer de aldrig att välja det heller. Jag tror att det är bra att man gör det till en happening och att mycket ungdomar träffas på samma ställe och ser att det är kul att engagera sig i lite djupare frågor. Jag tror att det är jättebra med sådana här festivaler. Det borde finnas fler!

Vilken tycker du är den största orättvisan i samhället, som man bör förändra genom engagemang och påverkan?
– Det viktigaste som jag kan komma på nu, är de stora klyftorna i hela världen. Det finns så otroligt fattiga människor och det finns jätterika. Se på han som vann Nobels fredspris, Muhammad Yunus, som verkligen kom på ett smart sätt att få de fattiga att faktiskt börja jobba för sin egen sak. Han startade en bank som lånade ut pengar så att människor fick ett startkapital, som de sedan väldigt snabbt kunde betala tillbaka och börja ha sitt lilla, lilla företag för att sälja ägg eller vad det handlade om. Bara att få folk på fötter. Det känns som att det är en så ond spiral just nu. Fattigdomen i världen, den känns viktig.

Vad saknade du för möjligheter när du var yngre, som du önskade att det funnits mer av?
– Lite roligare ungdomsgård och sådant hade varit schysst att ha. Det var rätt trist där, tycker jag. Och sen en sån här festival kommer jag inte ihåg att det fanns, någon sån valmöjlighet hade jag inte. Jag tycker över huvud taget att det verkar finnas mer spelningar och sånt för ungdomar nu för tiden, ungdomsställen som fixar spelningar som artister kommer till. Det kanske fanns det när jag var yngre också, men nu har jag märkt att sånt finns, just för att jag är ute och spelar mycket på sådana ställen också. Det känns jätteviktigt att göra det. Att komma ut och att det inte bara är 18-årsgräns överallt, utan att det faktiskt är yngre också.