Shima Niavarani

Intervju för Urix Metodbok, med fokus på diskriminering, utanförskap och ungdomars möjlighet att påverka, publicerad maj 2007.

Få personer på 21 år har hunnit med så mycket som Shima Niavarani. Hon är inte bara spoken word-poet, artist, musiker, skådespelare och regissör, nu har hon också uppträtt på invigningen för Urix 2007!

Har du upplevt dig diskriminerad någon gång?
– Kanske inte så nära mig, men i det stora hela så vet jag till exempel att vissa svartskallar inte får komma in på vissa krogar. På det viset upplever jag mig själv diskriminerad, fast att det inte är jag som blivit nekad inträde.

Vilken tycker du är den största orättvisan i samhället?
– Oj, det finns väldigt många orättvisor. Jag upplever nog att kolonialismen, de tankegångarna, postkolonialismen och sånt som är upphov till någon form av rasism, är väldigt stora orättvisor. De kan verkligen inte rättfärdigas på något sätt, utan handlar om okunskap. Som kapitalism, det kanske man tycker är dåligt, men det rättfärdigas genom att man producerar. Pengar behöver gå runt på det sättet. Det är ett system som håller därför attinget annat har hållit. Vi har försökt med alla de där andra grejerna, men det har inte fungerat lika väl. Man kan se det som att det rättfärdigar kapitalismen. Det är just de här orättvisorna som inte går att förklara, man vet inte vad det är och det baserar sig på nåt som är främmande och okunnigt.

Vad kan man göra åt det?
– Upplysa folk, tror jag. Jag tror att upplysning är det största medlet mot den typen av företeelser.

Vad vill du förändra i världen, som du kan påverka, som du tycker är fel?
– Det handlar just om perspektiv på saker och ting. Jag vet att jag inte kan förändra fattigdomen, men jag kan förändra vår syn på fattigdomen, så tänker jag. Om jag kan få människor att ha det perspektiv som jag bär på, se saker från olika håll. Det är det som är grejen, jag ger aldrig klara svar på saker, vad jag vill eller vad jag säger, min åsikt. Det jag gör är att vrida och vända på perspektiv och på begrepp och sådär. Den typen av kritiskhet är väldigt viktig. Så det jag uppmanar till är ett kritiskt tänkande. Att man förstår exempel dominospelet, vad är det som orsakar att den här brickan har fallit. Det irriterar mig vart än brickan har fallit, men man måste också förstå vilka mekanismer som står bakom det som sker. Vad är det som gör att tredje världen har brist på vatten och mat, och den typen av frågor. Till exempel, vad är det som gör att det finns ett vi och dom i det här samhället, vilka mekanismer står bakom och styr, eller hur ser strukturerna ut i samhället. Alltså det är de frågorna jag är intresserad av personligen.

Vad tycker du om URIX och konceptet bakom?
- Jag tycker att det är ett jättebra koncept. Jag fick veta att det var ungdomsriksdagen från början och att man kunde påverka sina politiker och sådär. Det tycker jag var jättebra. Sen ökade antalet och man insåg någonstans att det här demokratiska… alltså att ju fler det är desto svårare demokrati. Jag tycker ändå att syftet uppnås, därför att det finns representanter från olika organisationer och föreningar som får möta alla ungdomar från olika delar av Sverige. När jag uppträdde igår tyckte jag att det var helt olika människor i publiken och det var fantastiskt! Det tycker jag är väldigt positivt. Det var olika typer av föreningar som kunde möta de här människorna, och det tycker jag är positivt därför att det är den typen av mångfald som jag tycker är viktig. Det handlar inte om identitet på det sättet, utan det handlar om att det finns olika typer av människor och olika typer som man kan tillgå.

Vad har du saknat för möjligheter i ditt närområde när du var yngre, som replokaler eller möjligheter att påverka?
– Jag saknade det mesta. (skrattar) Jag hade en ganska svår uppväxt ur den aspekten eller vad man ska säga, därför att vi hade nästan ingenting. Jag blir så himla lycklig när jag kommer till URIX, när jag ser alla människor som... Alltså, nu är ju inte jag så gammal, jag är inte så mycket äldre än publiken, (skrattar) så jag ska inte prata som att jag är vuxen och att jag har växt upp och sådär, för det där skulle ju kunna vara mina kompisar. Jag känner att under min högstadietid särskilt, så var det väldigt, väldigt jobbigt. Sen när jag gick ut blev jag mer och mer självständig. Jag tror att den här grejen med att man hade de här känslorna av tomhet, att det inte fanns nånting, gjorde att jag blev väldigt självständig och väldigt pådrivande själv, därför att det inte fanns ett piss. Då var det inte så konstigt att jag började skriva dramatik för Sveriges största institutionsteater när jag var 19 år. Jag var själv tvungen att göra det, det fanns inget alternativ.
– Det fanns ingen replokal direkt, och det enda som fanns var musikskolan och då var alla de eleverna väldigt homogena. Det var en viss typ av elever, med musikaliska föräldrar till exempel, som inte gick ihop med mig därför att jag kom inte hit med det bagaget. Ändå sjunger jag ju jättemycket nu, skriver egen musik och uppträder med det, så att det är en annan grej.
Shima Niavarani 2007 – Jag gick i en skola med mycket stora problem, en väldigt nynazistisk skola. Radio var där och skulle intervjua, de hittade mig (skrattar) och jag fick prata samtidigt som jag stod bredvid en tjej som verkligen sympatiserade med de där grabbarna. Hon sa ”nej nej, vi har inga problem”, så det var väldigt roligt för de fick två helt olika perspektiv på saker och ting.
– Det var väldigt tomt på det sättet. Men om jag får barn någon gång eller adopterar några, så tänker jag att om det inte finns nånting, om det är väldigt hopplöst omkring en och man få göra allting själv... Det har ju medfört bra saker också, därför att det funkade på mig. Sen är det jättemånga som inte är lika starka, som faller och som gör massa andra grejer och som är destruktiva i sina handlingar, mot sig själva och mot sin omgivning. Om man själv haft en tung, svår uppväxt vill man ju ge så mycket som möjligt åt sitt barn, men jag tänkte att då kommer ju min unge bli en sån där medelklasskultursnorunge som bara får allting. (skrattar) Då tänkte jag att egentligen är ju det bästa att jag när jag får barn flyttar till typ mina gamla kvarter eller ett bostadshotell eller nåt sådant och bara låter den växa upp där... (skrattar) Men det vill man ju inte heller göra. Man vill ju inte utsätta sitt barn för nånting som var jobbigt... bara för att man känner sig starkare nu.